Apfel

Det var på höstterminen någon gång. På hösten. Jag skulle ha kinesiska med Poppy och satt och beundrade alla hennes festivalband. Då utbrast kvinnan plötsligt: "Men, du är ju också en festivalmänniska... Fast utan festival." Jag blev glad för jag ville vara en festivalmänniska. Men inte utan festival.

Jag läste precis i Anders blogg att han typ hade massa planerat på lovet. Då tänkte jag, att jag det har ju jag också, så det måste jag ju skriva om...
* Någon dag, antagligen måndag eller tisdag ska jag gå till blodcentralen och kolla mitt blodvärde, förhoppningsvis få lämna blod också. Antingen ska Kim eller Poppy följa med mig dit... Eller båda två... Eller ingen alls... Då får jag glida dit ensam och rangla ut därifrån sen... Helt tömd... Ne... Jag får se till att ha någon med mig.
* På onsdag ska jag åka till Uppsala och se Knutby, en teater som är fett bra! Det är typ glatt!
* Sen på torsdag har min pappa bestämt sig för att bjuda med mig och min bror på en sån där tallink-kryssning... Det kan ju bli spännande att se hur det går, min och pappas kontakt är inte så överdrivet bra... Men jag ser i alla fall fram emot maten och godiset. Det blir säkert glatt det också.

Det är vad jag har planerat. Fan. Det känns inte lika mycket nu när jag har det nedskrivet. Men... Det kanske dyker upp något mer. Åh, det kanske dyker upp en gigantisk djurcell ur mitt blod på blodcentralen, och så berättar den att hela världen bara är en enda stor illusion och så försvinner plötsligt allt och kvar blir bara intet. Och så svaret på livets stora fråga: 42.

(Läses med fucking åmål-dialekt)
Nu tycker du kanske du är cool som har haft sex i en dusch
Det tycker inte jag
Jag tycker jag är cool som har ätit bullar och druckit kaffe i en dusch

Hur fan ska jag kunna få ett jobb? Jag sitter seriöst och gråter för att jag aldrig kommer hitta något jobb. Ingenting. Ingen vill anställa mig om jag inte har någon erfarenhet, och det kommer jag ju heller aldrig få eftersom jag aldrig får jobba. Det är så jävla åt helvete att jag aldrig kommer kunna göra de sakwrna jag vill göra i mitt liv bara för att jag inte får ett jobb. Och om jag inte kommer kunna uppnå mina mål i livet, varför i helvete fortsätter jag då leva?

Jag har blåmärken och ont i benen. Det är skönt. Jag lever.

Igår gick jag till järna station när klockan var cirka tjugo i fem, jag skulle möta mina klasskamrater Anders och Hanna där, men när jag var vid konsum kom jag på att det var extremt onödigt att jag gick hela vägen till stationen eftersom vi ändå skulle till konsum direkt och handla. Så då tog jag fram min comviq kompis-mobil och skrev ett sms till Anders: "Gå till konsum" skrev jag. Det kändes väldigt manipulativt och coolt att bara skriva gå till konsum. Jag kände mig lite som Helge Fossmo faktiskt. Och Anders var mitt lättmanipulerade offer. Jag planerade att när han svarade på mitt sms att han var inne på konsum skulle jag skriva: "Ta en påse chips" och när han hade gjort det skulle jag skriva: "Hetsät chipsen" och när han hade gjort det skulle jag skriva: "Spring därifrån och skrik: 'Fuck Paris Hilton-dieten!'"
Men tyvärr, mitt offer var inte tillräckligt vaken och märkte inte att han fick mitt manipulativa sms. Det var lite synd. Men det blev en trevlig alla hjärtans dag ändå.

Idag har jag varit effektiv

Jag vaknade runt klockan tio. Gick upp och åt frukost.
Åkte med mormor och morfar till Södertälje, de lämnade mig vid skolan. Jag satt i datorsalen i ungefär en timme och svarade på några frågor till filmhistorian.
Sedan var klockan typ halv två, då åkte jag ner till centrum. Gick till biblioteket (Där jag för övrigt har en skuld på 190 kr.) och lånade Momo. Gick till optikern och fick en ny lins. Gick till körskolan och gjorde en typ "skrivning" på datorn.
Gick till kringlans skivor och upptäckte att min musiksmak är väldigt varierad.
Tog 15:25-bussen hem. När jag kom fram till busshållplatsen kom en kille fram och sa: "Hörde du inte att jag sa Jennifer." Jag känner honom från när han gick på teknikgymnasiet och vi brukade åka samma buss till skolan, men jag kommer inte ihåg vad han heter, det är lite jobbigt...
Nu har jag gjort klart resten av frågorna till filmhistorian. Det är glatt.

Nu sitter jag ensam vid köksbordet och äter mat som jag har lagat ensam. Jag har min bärbara dator framför mig mig och småpratar med människor via msn samtidigt som jag äter. Jag lyssnar på bandit på radion, jag ser mig själv i fönstret, jag ser vuxen ut. Det känns vuxet att vara ensam här, och laga mat ensam, och sitta med en bärbar dator vid maten. Det känns rätt kul. För det är nog rätt kul att vara vuxen. Men det är långt... Kvar... Dit...

Det finns ingen att prata med i det här huset. Alla bara sitter och chattar hela tiden. Kul... Nej, det är fan inte kul. Jag vill ha någon att prata med :(

Jag tänker bli punkare. Vad mamma tycker om det spelar ingen roll. Jag vill inte vara gullig längre. Jag vill inte bli gammal och ha varit liten och gullig hela mitt liv. Jag ska bli punkare.

Det är mitt favoritte. Det luktar godare än vad det smakar...

Det var skönt att regissera Märta, Marcus och Anders idag, jag satt där på stolen och plötsligt var jag inte där längre, jag var helt inne i scenen som jag regisserade. Det var skönt. Sjukt skönt att, bara för ett ögonblick, komma bort från det verkliga livet. Alla problem. Och alla tankar. De var borta. Jag var ett med scenen... Och alla var vi Brahman - Världssjälen

Det här börjar likna en dålig serie på tvåan eller nåt. Såhär är det; Den mannen som har stört mig väldigt mycket de senaste månaderna har slagit till igen, ni vet säkert vem jag menar. Så här ligger det till i alla fall: Vi talades vid för ungefär en månad sedan och vi (jag) kom då fram till att jag hatar honom för mycket för att kunna fortsätta kontakten med honom, därför sa vi upp kontakten på obestämd tid.
Igårkväll fick jag se att mannen hade skickat ett mejl till mig på facebook, i mejlet stod det typ: "Hej, hur är det..." Och sånt där ni vet. Jag tänkte: "Okeeeeeej...." (Ala Sylar), gick in på mannens profil och vad är det första jag ser? Han har alldeles nyss gått med i en grupp som heter: "Vi som hatar Per Gessle". Han vet att Per Gessle är en av mina idoler och under tiden vi var tillsammans så sa han: "Varje gång jag hör en Per Gessle-låt tänker jag på dig." Jag överreagerar antagligen som vanligt, men detta gör mig flyförbannad.
Jag har kommit fram till att antingen så försöker han provocera mig till att bli arg, eller så är han bara extremt dum i huvudet. Jag gissar på det sista. För jag menar, intellektet borde ju kunna höra ihop med utseendet, eller hur?
Som hämnd på detta planerar jag nu att genom mental koncentration jämna hans landskap med marken. Japp, det ska jag göra. Och det ska bli glatt när det är gjort.