fan
Min 18-årsdag var, vad man, på ren svenska, brukar kalla, ett fett misslyckande. Dagen inträffade för lite mer än ett år sedan. Jag var ganska... VÄLDIGT deprimerad över att fylla år. Och tänkte väl därför att det inte gjorde något att ingen kom ihåg min födelsedag. Men visst gjorde detta mig mer deprimerad. Jag fick två grattis-sms, ett från farfar och ett från Ludvig, som jag precis hade träffat då. Det kändes ovärt att jag inte hade fler vänner än så. Därför kom jag fram till att det var något jag skulle försöka uppnå till min 19-årsdag.
Min 19-årsdag, som alltså ägde rum för några veckor sedan. Dagarna innan var jag rädd att det skull bli som året innan, och jag kände hur ledsen jag skulle bli om det blev så. Men det blev inte så. Jag fick grattis-sms från fett många. Då blev jag glad och tänkte att; nu har jag vänner på riktigt.
Nu är jag dock inte lika säker längre. Jag känner mig hatad av alla i min klass och jag vet inte vad jag ska göra för att få dem att gilla mig igen. FAN.
