Apfel

Kent gör mig djup. Jag vill göra mitt liv värt! Jag vill göra varje dag värd, men för tillfället är det verkligen inte vad jag gör. För tillfället är det första jag gör varje morgon att bläddra in på kalendern på mobilen och kolla vilket datum det är för att sedan räkna ut hur länge det är kvar tills jag åker hem. Sedan fortskrider det hela med att jag slänger mobilen åt sidan och börjar tänka på allt värt jag ska göra när jag kommer hem. Det är sedan dessa tankar som får mig att gå upp ur sängen. Jag tänker för mycket.

Jag är en av de människorna som vill mer. En girig människa. En som inte kommer bli nöjd med en man, två barn och en villa på landet, vilket tydligen är målet för ganska många. Jag har aldrig förstått förrns nu det senaste året att det är så. Att det finns människor som inte tänker som jag. Att det finns dom som verkligen vill ha det där idealet. Idealet som skulle fängsla mig i otillfredställelse. Men jag fascineras av de människorna, det måste vara skönt att inte ha större drömmar än så. Det måste vara skönt att inte känna denna ständiga längtan bort. Till något större. Att aldrig höra hemma någonstans. Eller depressionen som uppstår när jag tänker på alla platser jag aldrig kommer få se. Och allt jag aldrig kommer hinna göra. Och känslan av att jag bara sitter av min tid istället för att uppleva något.
Jag tror att det finns fler människor som jag. Människor med för höga ambitioner. Fler människor som blir snärjda av sin egen längtan.

Jag vill glida omkring barfota på torra dammiga gator i Stockholm, iförd gigantiska solglasögon och med en cigarett i handen. Inte vara på väg någonstans, inte ha bråttom till något, bara glida. Det är vad jag vill göra just nu och de senaste tre veckorna. Det är vad jag kommer tänka på de kommande fyra veckorna.

Lilla sjöjungfrun säger att hon att hon är 16 år, jag brukade tycka att hon var stor när hon sa så, och jag önskade att jag också kunde säga att jag var 16! Nu önskar jag nog mer att jag kunde säga att jag var 16. Eller 12. Eller 7. Och kanske ta igen den tid som jag aldrig har upplevt.
Eller jag har antagligen upplevt den, men den finns inte bevarad någonstans. Jag har inga foton. Inga minnen. Ingenting.
Jag föddes igår. Jag kommer dö imorgon. Vad ska jag göra nu?

Idag fick jag till en lyckad kåtblick för första gången! Det kändes bra. Det mindre bra var dock tillfället och att samtalsämnet var mitt listening/speaking test...

Det är tur att jag inte har nån atlas-bok här, för hade så varit fallet hade jag troligtvis suttit och gråtit över den just nu. Kanske cuttat upp handlederna lite också över de platser jag aldrig kommer få se...


Ska aldrig köpa nån atlas-bok!